Tänk om någonting kunde vara...

Om jag bara kunde förklara i ord..
Men det finns ingenting som kan förklara...

Det har gått 163 dagar..3912 timmar...

Det känns som det var alldeles nyss jag hörde ditt sista andetag.



Jag vill inte acceptera det..Jag vill verkligen inte..
Jag kan inte förstå det, jag vill inte att det ska vara såhär..
Det hugger i varenda del av min kropp..
Jag vill inte att du ska vara borta..
Jag kan inte föreställa mig hur det någonsing ska kunna kännas okej...

Jag är så avundsjuk på dom som åker till sin mamma, eller bara pratar med sin mamma i telefon..
Jag vill kunna göra det.. Jag vill kunna krama min mamma,ringa henne,åka hem och äta mammas mat..
Jag vill kunna berätta för mamma om vad som händer, jag vill kunna prata med mamma om nya lägenheten eller om andra saker som händer..
Men jag kan inte.. Visst, jag kan säga det rakt ut och hoppas att hon nånstanns hör mig..
Vill kunna åka hem till mamma.. Skulle göra vadsomhelst för att höra hennes röst,känna hennes doft, få krama om henne..
Men jag kan inte..


Jag får åka till kyrkogården..




Blir arg, är så arg..
Jag vill bara ha dig tillbaka..
Jag vill ha dig här.. Det är inte okej det här..
Det gick för snabbt..
Det var inte meningen att det skulle bli såhär.. Det finns ingen mening med det...
Min vackra, underbara fina mamma..


Saknar dig, herregud vad jag saknar dig...
Varje morgon jag vaknar önskar jag verkligen att allt bara vart en mardröm.. och varenda dag är det som en kniv i hjärtat när jag inser att detta är verkligt..


Jag vet inte riktigt vad jag ska göra..
Försökt med det mesta.. men ingenting tar bort det som gör så jävla ont..