På fredag är det 1 år sen mammas begravning var, Samtidigt som det känns så längesen så känns det som det var igår..
Årets dagar har smällt ihop på nått konstigt sätt.. och ordspråket med att tiden läker sår är bara rent skitsnack... Det blir jobbigare och värre för varje dag.
Det är en saknad som gör fysiskt ont i hela kroppen, alla kroppens delar..
En tomhet som jag aldrig nånsing kommer kunna förklara..
Min värld stannade dagen Mamma blev sjuk och sen dess har allt varit åt helvete mer eller mindre..
Hänt roliga saker också, som tvillingarna tex..
Jag önskar verkligen att mamma fick vara med och uppleva att hennes dotter fått tvillingar..och allt annat som hänt oss..
Jag önskar bara hon fanns kvar.. Jag vill att hon ska vara här hos oss..
Jag går på sparlåga och jag vet faktiskt inte hur man ska ta sig ur det...
För jag måste fortsätta leva, funka normalt och göra vanliga saker..
Men det känns här inne, även fast det inte syns..
Jag tänker på dig varje dag,hela dagarna..
Visa mig Mamma, ge mig bara nått tecken på att du finns med mig...
Jag behöver det, för jag har tappat min väg..